MITT VITTNESBÖRD DEL 3
Attackerad av något osynligt
Någon natt senare när jag jobbar så känner jag mig attackerad av något osynligt. Det är omöjligt för mig att förklara hur jag upplevde det, för det går inte. Man måste ha upplevt det själv för att förstå. Demonen visade mig också att han var sänd från Satan. Hur han gjorde det kan och vill jag inte berätta. När en demon attackerar en människa är den attacken skräddarsydd för just den människa som den attackerar. Demonerna har känt människorna sedan världens skapelse och vet precis hur en människa fungerar. De känner oss bättre än vad vi känner oss själva. När de attackerar en människa kan de göra det på ett så konstigt och sjukt sätt så att det blir omöjligt för en människa att tala om för någon vad de har varit med om och upplevt, för man vet att ingen kommer att tro på ens berättelse utan måste hålla allt för sig själv.
Detta är ett otroligt intelligent sätt att försöka förgöra en människa psykiskt. Demonen gör så att man inte kan tala om för någon vad man har upplevt, och man tror då att man måste bära på smärtan själv. Men man måste då vända sig till Gud för det är endast Han som kan hjälpa en människa i den stunden. Man måste komma till Jesus och be om Hans frälsning, och det är något som vår Herre verkligen längtar efter att få göra - att rädda oss in i Hans stora kärleksfulla famn. Man måste i den stunden börja söka Gud och ropa till Honom i sin nöd.
Farligt utan en tro på Gud
Det farliga är om en människa blir attackerad av en demon och inte har någon tro alls på Gud och att det finns en motståndare. Efter att ha blivit attackerad kommer man då antingen snart gå under psykiskt eller så kommer man tro att man håller på att bli totalt knäpp, och kommer då vända sig till den psykiatriska vården istället för till Gud. Då kommer det säkerligen ställas tunga diagnoser efter att man har berättat sina upplevelser, och man blir medicinerad med tunga droger som verkligen inte botar problemet. Eller så blir man permanent inlåst och då är man verkligen där Satan vill att man ska vara.
Efter det nattpasset var jag så traumatiserad och mådde så fruktansvärt dåligt psykiskt så jag var i ett totalt emotionellt och psykiskt mörker. En tid innan den här händelsen hade jag, när jag var ute, själv kunnat höra hur det var någon som någon gick bakom mig. Jag kunde verkligen höra steg, men när jag vände mig om för att se om det var någon bakom mig så var det ingen där. Trots det var detta konstigt nog inget som skrämde mig, för jag trodde att det nog var något annat som lät. Det kunde ju inte ha varit steg som jag hörde, för det fanns ju ingen där.
Mitt liv smulades sönder
Det som verkligen fick mitt psyke att kollapsa var att samma dag som jag hade haft den hemska upplevelsen på jobbet, då jag kände mig attackerad av något osynligt, berättade min flickvän att hon var med barn. I det tillståndet som jag var i då var det inte möjligt för mig att ta in den informationen. Det blev i den stunden en fruktansvärd psykisk överbelastning. Det som borde ha varit en lyckans dag blev istället den mest omtumlande dagen i mitt liv. Jag förstod i den stunden att mitt liv hade smulats sönder av något så fruktansvärt ondskefullt. Jag kämpade ändå med att försöka förneka alltihopa - att allt bara var hjärnspöken, en tillfällig noja som snart skulle gå över. Man vill nog inte i den stunden att det man upplever verkligen ska vara sant.
En kväll, några dagar efter att jag hade upplevt den hemska upplevelsen på jobbet, kändes allt lite bättre. Men när jag då gick ut på promenad med vår hund kände jag än en gång hur jag helt plötsligt blev attackerad av en osynlig kraft. I precis samma sekund som jag kände av attacken började vår hund morra och visa tänderna. Han skällde och blev helt uppjagad. Jag hade aldrig sett honom så tidigare. Det konstigaste var att det var sent en vardagskväll; det fanns ingen annan hund eller människa i närheten. Jag trodde då att vår hund måste ha känt av den kraft som jag kände. Jag hamnade då tillbaka i ett tillstånd av ren skräck. Mörkret som jag levde i var väldigt djupt och till slut förstod jag att den enda som kunde hjälpa mig var Gud.
Samtal med en präst
En eftermiddag tog jag till slut beslutet att åka till en kyrka för att få tala med en präst. Det var till Olaus Petri kyrka i Örebro. Prästen som jag då fick träffa och berätta mina upplevelser för upplevde situationen som väldigt obekväm. Vi började ändå träffas och ha samtal. Så började mina första staplande steg mot Gud. Men jag kände att jag ville ha mer hjälp och stöd än vad jag fick, och jag kom ihåg att prästen sa att jag kanske skulle få vara tvungen att dras med det jobbiga som jag upplevde i resten av mitt liv. Det var ju något som jag absolut inte ville höra. Han hade inte någon direkt lösning på mitt problem. Men det var ändå väldigt skönt att få prata med någon om vad jag gick igenom.
Under den här tiden manifesterade sig ondskans andekrafter dagligen, på ett eller annat sätt. När man från ena stunden till den andra får en förändrad syn av verkligheten så är det väldigt psykiskt påfrestande och omtumlande. Jag var väldigt uppskruvad och uppjagad. Problemet var också att jag inte fick någon ordentlig kristen undervisning. Jag fick mest själv försöka lista ut vad den kristna tron handlade om. Jag kände ofta, och det hände ofta under den här tiden, att Gud verkade på ett mycket kraftfullt och tydligt sätt.
Guds hjälp genom ett tidningsurklipp
En dag som Gud på ett mycket kraft fullt sätt hjälpte mig i smärtan var en dag då jag var på jobbet ...
Till del 4: Gud bar mig igenom psykisk tortyr